Att tycka om, att inte tycka om....

Goa Linn har precis gått hem. Hon kom hit och blev bjuden på fika. Jag blev bjuden på snällord. Det behöver jag för jag är lite nervös inför den här krut-starten. Precis innan jag skulle förklara hur orolig jag är att människorna på utbildningen inte kommer att tycka om mig, så började Linn berätta att de hade pratat om mig på IKEA i dag. Jättemånga hälsade, och jag är så saknad, så saknad. Jag sitter där på deras minnespiedestal och är deras finis, typ. Det var precis vad jag behövde få höra. Nu är jag lite lugnare. Finisarna på Salberga tycker ju om mig, och ikea-nerna tycker om mig. Någon människa på den här kruten borde ju tycka om mig lite i alla fall. Jag nöjer mig med lite, och jag hoppas att jag ska tycka om någon. På juristprogrammet har jag totalt kanske tyckt om 10 personer totalt, och det bland alla 150 jag gått i seminariegrupper med. Resten har jag verkligen inte tyckt om. Men, nu är det ju inte apdryga, prettoaktiga blivande jurister jag ska gå utbildningen med, lyckligtvis.